Jag heter Maya Parnevik-Muth och är 22 år gammal, bosatt i Stockholm tillsammans med
min sambo Robert och min hund Frankie. Sedan 2009 har jag delat med mig av mitt liv på
sociala medier och jobbar idag som influencer på främst Instagram och YouTube. Där får
mina följare ta del av träning, mode, inredning och personlig utveckling samtidigt som jag
också försöker dela med mig av min ofiltrerade vardag.
Under skolåren led jag av psykisk ohälsa och träningen blev många gånger min räddning då
jag under träningstimmen kunde släcka all ångest och oro och istället fokusera på här och nu.
Sen dess har jag känt ett stort kall till att inspirera andra att hitta samma relation till träning
och valde därför att utbilda mig till personlig tränare år 2020.
Under hela min uppväxt har jag haft en väldigt låg självkänsla och istället lagt mitt värde i
mina prestationer. Jag lärde mig tidigt att jag kan åstadkomma vad som helst så länge jag
jobbar tillräckligt hårt för det och kickarna efter en lyckad prestation blev till en
beroendeframkallande bekräftelse på att jag dög. Att lägga sitt värde i sina prestationer
istället för att jobba på sin självkänsla hade också en baksida. Redan i ung ålder började min
prestationsångest smyga sig på och jag valde aktivt att avstå från situationer som kunde
framkalla den. En misslyckad prestation innebar att hela jag var misslyckad och därför har
jag exempelvis svårt för att se det roliga i att tävla.
Trots att min prestationsångest hade gjort sig synlig tidigare, var det inte förrän vi införde
betyg i skolan som den blev ett hinder i min vardag. De sju efterföljande åren kretsade hela
min värld kring mina betyg. Rädslan att misslyckas på ett prov utlöste många
panikångestattacker och det var mer ofta än sällan som jag grät mig till sömns för att sedan gå
upp klockan 4 på morgonen för att plugga innan skolan började.
När jag var 14 år drabbades jag också av en plötslig emetofobi (fobi för att kräkas) vilket
förändrade mitt liv drastiskt. För att minimera risken att bli magsjuk tog jag avstånd från
vänner och undvek större folksamlingar. Hade någon i familjen ont i magen fick jag
panikångest attacker och isolerade mig sen på mitt rum i 48 timmar. Dessutom vågade jag
inte åka kollektivtrafik i rädslan av att bli åksjuk på en offentlig plats och jag blev väldigt
selektiv i vad jag åt för att undvika att bli matförgiftad.
För att lindra min ångest fick jag efter en tid också tvångssyndrom. Exempelvis var jag
tvungen att springa förbi en lyktstolpe innan bilen hann före, annars skulle jag bli magsjuk.
Hela min vakna tid kretsade kring att undvika att kräkas och tillslut började jag inbilla mig att
jag var magsjuk och gick runt med konstanta magsmärtor och illamående.
Jag hade tidigare gått till psykolog för att få hjälp att hantera min prestationsångest men
behövde nu även KBT behandling för att bli av med min emetofobi. Efter ett halvår av
intensiv KBT behandling blev jag befriad från min fobi men desto längre tid tog det att bli av
med min prestationsångest. Det var inte förrän jag tog studenten som vändpunkten kom och
alla psykologsamtal började falla på plats. Det efterkommande året jobbade jag stenhårt på
min självkänsla tillsammans med psykolog och livscoach och idag känns skolåren som ett
helt annat liv.
Under min resa med psykisk ohälsa var stödet från omgivningen avgörande och min mamma
var en enorm stöttepelare då hon uppmuntrade mig att söka hjälp och att aldrig ge upp.
Genom att prata med vänner och psykolog fick jag en större förståelse för att jag inte är
ensam och kunde finna stöd hos andra vilket var av stor betydelse. Tack vare detta är jag idag
nästintill fri från min prestationsångest och är trygg i faktumet att mitt värde inte sitter i mina
prestationer.
Med det sagt vill jag också betona att jag är medveten om hur svårt det kan vara att söka
hjälp. Mörkertalet bland psykisk ohälsa är stort och många lider i det tysta i rädslan över
omgivningens bemötande. Därav tackade jag gladeligen ja till att vara ambassadör för Brave
Together då jag tycker initiativet gör det mer lättillgängligt för ungdomar som lider av
psykisk ohälsa att söka hjälp. Jag hoppas att min historia också kan bidra till att folk känner
sig mindre ensamma. Ingen ska behöva vara ensam i sin psykiska ohälsa och genom att fler
pratar om egna erfarenheter eller bjuder in till samtal så kan vi få bort stigmatiseringen. Vi är
modigare tillsammans.